Utan täckning

Fredrik Lindbergs målningar bottnar i hans upplevelser och intryck både från barndomen i
Västerbotten i Sverige och från idag. Som han säger själv “de är en blandning av dåtid och
nutid”. Han har valt att inte dokumentera existerande platser utan slutresultatet är summan
av olika känslor, situationer och landskap. Kanske det är en av orsakerna till att
målningarna verkar ha något drömlikt över sig. Samtidigt är de fulla med för oss nordbor
välbekanta element; snö, vinter, landsbygden med dess olika fordon och byggnader, djur
som vi alla känner igen, såsom älgar och domherrar, jakt och fiske, och framförallt det
nordiska, blåa ljuset.
Den mest framträdande färgen i konstnärens målningar, blått, för tankarna till den blå
timmen, den där speciella stämningen under skymningstiden då solen gått ner men natten
ännu inte inträtt. Den blå timmen är ett vinterfenomen och ett återkommande tema inom
konsten. Blå färg förknippas ofta med himmel, hav och vatten, vilka alla är återkommande
motiv i utställarens konstverk. Blått lär även öka vår kreativitet.
Förutom den poetiska blåa färgen kan en annan orsak till att dessa målade landskap
påminner om drömmar hittas i detaljerna; i många av målningarna finner betraktaren
överraskande och till och med främmande detaljer i de annars så bekanta landskapen.
Drömmar bygger ju ofta på detaljer och omständigheter som inte stämmer överens med
verkligheten. Fascinerad av sina drömmar har människan genom alla tider försökt tyda
dem för att kunna förutse sin framtid eller hitta en djupare mening.
Även Lindberg har valt att inkludera en djupare innebörd i sina allegoriska landskap.
Dödskallen, en symbol för döden, är en memento mori som påminner om livets
förgänglighet, om det obönhörliga som kommer att drabba oss alla. Under århundraden
har abstrakta begrepp som “döden” och “kärleken” personifierats genom allegorier. Särskilt
under medeltiden var dessa mycket populära. Lindbergs “dåtid” syftar inte bara på minnen
av det hans själv upplevt utan är även en direkt referens till den medeltida konsten där han
tagit intryck av. Han har själv nämnt flera medeltida konstnärer som sina inspirationskällor;
bland dem Hieronymus Bosch, Peter Brueghel den äldre och Albertus Pictor, som var
verksam i Sverige. Alla målade de in allegoriska figurer såsom döden i sina verk.
Ett annan återkommande gestalt i konstnärens målningar är fågeln. I folkklore,
populärkultur och religion har fåglar haft både betydande och varierande roller. Fåglar har
fungerat som budbärare eller präster, de har fått tjäna som symboler för visdom, fred,
skönhet, skräck, passivitet och sorg. En del kulturer har till och med upphöjt fåglar till
gudar, såsom påfågeln i Indien, andra har skapat vidunder i fågelform som den
mytologiska fågeln Rock. I konsten har fåglar förekommit i alla tider, redan i
grottmålningar. Här i Norden är säkerligen bröderna von Wrights fågelillustrationer de mest
kända exempel på fågelmotiv. Lindbergs fåglar är betraktare, ibland kanske budbärare,
men alltid ständiga följeslagare som iakttar handlingarnas gång utan att ingripa i dem.
Trots närvaron av dessa ödesdigra uppenbarelser känns Lindbergs målningar inte hotfulla
eller skräckinjagande, snarare kan de ses som ett konstaterande, som en närvaro som hör
livet till. En bidragande orsak till detta är kanske just färgsättningen, blå färg brukar anses
inbringa lugn och ro. Dessutom påverkar den oss så att vi fryser lättare i ett blått rum än till
exempel i ett rött rum. Kanske kölden fungerar som ett avbeväpnande element i dessa
verk och bidrar till att dämpa dödens skräckvälde.
Samtidigt kan man i konstnärens målningar läsa in en kommentar till glesbygdens situation
i de nordiska länderna. I likhet med resten av Norden brottas Sveriges glesbygd med
liknande problem; avbefolkningen, en allt sämre allmän service och konsekvenserna av
dessa. Avsaknaden av basservice såsom hälsovård är ett stigande problem, liksom
svårigheterna att finna folk som kan verka som till exempel brandmän. Dålig mobiltäckning
är rentav ett säkerhetsproblem.
Men Lindbergs verk är ingalunda skildringar av uppgivenhet eller hopplöshet, tvärtom, det
makabra och drömlika i verken som gör att de inte känns helt realistiska ger dem en styrka
att stå emot den tyngande vardagen.

Christine Langinauer 2015

 

 

 

 

Fredrik Lindberg slår med en pinne på ett träd

Filosofen Immanuel Kant delade upp världen i den noumenella världen – verkligheten som den är, oberoende av oss, och den fenomenella världen – världen sådan vi uppfattar den. Världen i Fredrik Lindbergs måleri, är det verkligheten som den är eller är det världen som han uppfattar den? De framträder båda som i en dubbelexponering. Eller trippelexponering eller kvadrupel.

Bilder framträder mot en obeveklig bakgrund, ett landskap som aldrig upphör, som tiger sin förbannade evighetstystnad. Naturen – oberoende av oss. Av mig. Av tiden. Skogen i sig. Utan åsikt står den bara där och markerar på sin höjd reminiscensen av en plats.

I skogsbrynet ligger ett hus, som en granne som trots att det stått där i generationer, aldrig riktigt accepterats av alla tystlåtna träd som ju stått där sedan urminnes tider. Fast att det kämpat med att utveckla samma bortvända tystlåtenhet. Jag påminns om Tv-serien Kråkguldet från 1969. Det som skrämde mig mest som barn var huset pojken Staffan bodde i. Där stod aldrig TV:n vardagstrevligt på och lallade fast ingen tittade, det var helt tyst. Inga lampor myslyste bara för att hålla det stora mörkret borta. Hans mamma sa nästan ingenting och jag var skräckslagen. Husen i Fredriks bilder ruvar tystnad och händelser som fastnat i den noumenella Världen-oberoende-av-oss. Eller: Den Vuxna Världen-oberoende-av-barnet.

I skogen går en pojke och slår med en pinne på träden.

Tid säger Kant, är den dimension i vilken våra individuella erfarenheter läggs ut. Kant kallade detta vårt inre sinnes form. Varken tid eller rum finns därute i världen utan härinne i vår själ. Fredrik lägger lager av sitt sinnes inre form rätt över den noumenella verkligheten. Kollagemässigt bryter bilder in och slår mot bakgrunden hur orubblig den än är. Tider och bilder som bevismaterial i ett ensidigt krängande och bröttlande bråk med platsen som för att ropa –Det hände! Jag var där!

Alla dessa våra bilder som fastnar i sinnet och familjealbumet. En jul i blixtljus. Samma fula bonad. Ändå förunderligt. Som myggan i bärnstenen undrar man vad som hände den där dagen när den fastnade. Var kom den ifrån? Hur såg det ut runtomkring?  Vad var klockan? Vad kände den när den förstod att den var fast? Inte för att det är viktigt egentligen, det är länge sen nu, ingen kan berätta.

Bestående är det eviga suset av vinden i grantopparna som alltid har låtit så och alltid kommer att låta så. Det ensliga Suset-i-sig.  Men det får susa hur mycket det vill. Fredrik har en ilsket befriande humor som tillåter att den inre formen knådas till oigenkännlighet, att rummet vänder sig ut och in. Häller ut sitt innehåll på marken och i pölen kan man peta runt och hitta det man är och det man aldrig kommer att bli. Alla ens tillkortakommanden och alla drömmar. Allt det man hade och allt det man aldrig kommer att få. Där ett barns sorglösa letande i en loppislåda med gamla kluriga grejer, och den vuxnes värderande utsortering av oförstådda viktigheter.

Anna Erlandson 2011